Kim's Blogg

*

Jag gjorde nämligen det dummaste jag hade kunnat göra igår kväll. Jag och Danne skulle ta en sväng ner till mataffären och det var cirka 10 minuter kvar innan de stängde då vi lämnade huset. När vi kommer ner till järnvägsövergången så börjar bommarna att sänkas. Vi tänker att om vi skyndar lite så hinner vi. Så det gör vi och mitt över så känner jag hur mitt bäcken bara f*ckar sig totalt. Jag hade haft lite smått ont redan när jag vaknade den dagen. Eftersom vi befinner oss mitt på spåret och tåget snart kommer så kan jag ju inte stanna, trots att det gör så satans ont. Så jag flänger mig fram den sista biten och kastar mig under bommen som precis var helt nere. Foglossningen! ONT! Jag säger till Danne att jag nog inte kommer att lyckas gå hem sen igen. Han blir irriterad och tycker att jag utsatt barnet för risker genom att springa 50 meter med foglossning och havandeskapsförgiftning. Inte säger jag, det är väl inget som kan bli farligt för barnet, det är bara smärta för mig. Jag påminner mig själv om tiden och att affären stänger om säkert bara 5 minuter så jag kniper åt och börjar traska (eller vagga) vidare de 50 metrarna som återstod, för handla det skulle jag hinna trots smärtan som gjorde att jag helst bara ville falla ihop på trottoaren. Jag kommer in i affären och ska ha en 7up som varit största anledningen till att vi gett oss iväg. Den fanns såklart längst in  affären, men jag höll mig i skinnet och vaggade mig fram till läskhyllan.

Vi kom ut ur affären och jag kände att jag aldrig skulle kunna ta mig hem (cirka 300-400 meter) för nu släppte stressen jag haft över att hinna handla det jag skulle ha innan affären stängde. Danne säger att vi får ta en taxi, jag önskar att han skulle gå och hämta bilen men han vill inte lämna mig. Då ser han en kundvagn utanför affären, "Jag tar en vagn och drar hem dig, oavsett vad du säger!" säger han och börjar gå mot vagnen. PINSAMT tänker jag bara och helt plötsligt kan jag både gå och röra mig, jag skyndar att vagga iväg så snabbt det gick för att han skulle släppa sin ide om vagnen. Det gör han och går med mig istället, gnällandes om att det var jävligt onödigt att springa som vi gjorde. Väl hemma har jag haft lika ont. Kunde inte resa mig från stolen jag satte mig på, kom inte upp ur soffan, kunde inte ta de steg som krävdes för att ta mig från vardagsrum till sovrum utan jag fick ta barnvagnen och stödja mig på och kläderna fick jag inte av mig smärtfritt. När jag väl lade mig i sängen så somnade jag en timme, jag var så trött eftersom jag inte sovit så mycket de senaste nätterna. Sen vaknar jag och behöver kissa, kommer inte upp ur sängen, ajar, försöker vända mig från rygg till sida -Omöjligt! Danne vaknar och ger mig alvedon, tror inte att det ska hjälpa men allt är värt att prova. Efter en timme ungefär, så lyckas jag tillslut sätta mig ner på toalettstolen efter minimala rörelser hela vägen dit. Och nu, ja då sitter jag som sagt på sängkanten och vågar inte lägga mig ner. Tänk om jag skulle lägga mig ner och bli kissnödig, då skulle det bli att jag kissar i sängen...

*

Jag säger bara att så här ont har jag aldrig haft förr, och jag tror inte att förlossningen gör så här ont.

Men det ska jag återkomma till då. Jag lovar att rapportera om förlossningen blir värre än denna dags smärtor.