Kim's Blogg

Jag kände mig i vart fall sårad av något dumt han sa i endast välmenande enligt honom. Han förstod såklart att jag blivit "sur" eftersom jag slutade att svara på hans tilltal. Han blir frustrerad och vet inte vad han ska göra. Tystnaden skrämmer honom. Han fortsätter genom att skrika och säger precis det som jag inte klarar av att höra från honom. Det som han vet har stört mig sen vi blev ihop. Jag blir förbannad och vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag tiger istället för att skrika på honom. Jag har aldrig varit en som skriker, jag vet inte vilka ord jag ska använda mig av för att han ska uppfatta vad jag vill säga. Han fortsätter. Jag visar min ilska genom att slå på något för att sen dra mig undan. Han kommer efter. Jag avvisar honom, ber honom lämna mig ifred. Han blir bara mer och mer otålig och börjar ställa frågor gällande min framtida roll som mamma. -Hur ska du kunna ta hand om ett barn? -Vill du lämna mig? -Vill du ha barnet ensam, utan mig? -Vem ska vilja ha dig i framtiden, en ensamstående mamma? Frågor som man varken kan svara bu eller bä på. Han väntar ändå inte på svaret. Jag börjar gråta, gömmer mig under täcket, håller stenhårt i det när han försöker komma in till mig. Han kommer på sig själv med att ha sagt elaka saker och ber om ursäkt. Blir själv ledsen och söker tröst hos mig. Vill vara nära, vill att jag ska förlåta. Men jag är inte nöjd. Han tycker att jag är elak som inte bara kan förlåta. Jag är inte nöjd. Jag vill inte förlåta, jag vet att samma situation kommer att uppstå i morgon och dagen efter det. Tillslut tröttnar jag på att vara en grinunge. Jag tyr mig till honom. Jag vill vara nära. Vi håller om varann tills vi somnar. När vi vaknar igen är allt som vanligt.

.