Kim's Blogg

Men jag ställer frågan tillbaka, varför är ålder så intressant? Är det bara för att man ska ha något att berätta för sina vänner.

-Vet du vad? Jag läste en blogg om en tjej som är tillsammans med en snubbe som är si och så mycket äldre än henne.

För så reagerar många. På vilken stor ålderskillnad det är mellan oss. Men jag är lycklig med Daniel och det hade jag varit även om han var 15 år yngre. Nu råkade det bara vara så att jag träffade denna man under sådana omständigheter som gjorde att jag inte hade en tanke på att jag skulle kunna utveckla känslor för honom. Och så kom de bara när det visade sig att han var en riktig gentleman.

*

Och vad kan bevisa mer att jag har äkta känslor för honom än just ålderkillnaden som jag försvarar då jag/vi får alla dessa påhopp? För ni ska inte tro att vi har det lätt alla gånger. Många har invändningar, även släkt och "vänner". Många vänner har helt tappat respekten för mig när jag plötsligt blev seriös med en äldre man. Vissa kan man förstå då de inte varit på samma nivå som mig över huvud taget. Men jag är glad att så många ändå accepterar mig för mina val med Danne och även med hans barn som jag ska föda. Trots att ni kan tycka att jag blivit lite för vuxen och långrandig så tycker ni ändå om mig för den jag är. Det betyder mycket.

*

Jag kan förstå att det är många som är nyfikna, det skulle jag själv varit också. Och jag vet att om jag gick ut med hans ålder skulle det sprida sig som en löpeld och vips så skulle jag ha dubbelt så många läsare här på bloggen. Men jag vet att det samtidigt skulle kunna innebära en hel drös med kommentarer varje dag som skulle säga allt om hur fel det är osv... Är det värt det? Att ständigt mötas av den kritik som är alltifrån konstruktiv och uppiggande. Som eventuellt skulle få mig att må dåligt, börja tänka att "de kanske har rätt?", vilket skulle kunna få mig att tvivla på relationen trots att jag egentligen inte har en anledning till det? Jag vet inte hur jag skulle reagera på kommentarerna som bara lämnas för att uppröra och förstöra. För det är många som inte tänker efter vad några rader faktiskt kan göra för en person. Likadant som hur mycket det kan betyda när någon tar sig tiden att skriva allt det där fina. Jag kan bli alldeles fylld av glädje för resten av dagen då jag läst någon av era fina och stöttande kommentarer. Fortsätt med dem.

*

Men lugna bara! Det dröjer nog inte länge innan jag berättar ändå.

Men så länge kan ni ju ge er på ett försök att gissa, ni som inte redan vet förstås.

*

Det kom som en stor besvikelse att Danne inte ville anstränga sig för att skriva detta brev till mig. I början förstod jag inte varför han bara stack. Nyss pratade jag med hans syster som sa att han blivit stressad över alla "lyckliga" par som satt där runt omkring oss och skrev om sina framgångsrika liv.

Dessa brev skulle skrivas som en påminnelse om hur livet varit innan barnet. En hjälp på traven till att hålla oss samman när det blir jobbigt längre fram. Detta brev skulle klistras ihop och inte öppnas förrän vårt barn blivit sex månader. Helst skulle vi befinna oss på en fin restaurang bara vi två som ett älskande par, och inte som föräldrar, när vi läste upp breven för varandra. Barnet skulle passas av någon närstående som vi litar på. Och vi skulle ha en trevlig kväll på tu man hand.

*

Efter gruppen mötte jag upp med Asta och Christian här i Sumpan. Vi satte oss på en uteservering och åt och fikade. När de bommade igen gick vi till coop och köpte lite godis och sen gick vi hit till lägenheten. Vi satt och bara pratade i flera timmar. Det var ett år sen ca som både jag och Asta träffade Christian, så det var kul att se honom.

Denna låt får mig att känna mig superdeppig! Varför? Tror det är för att den påminner mig om hur allt är annorlunda nu mot vad det var före graviditeten. Det är ju trots allt den sexigaste låten som gjorts. Och videon, gaah. Ni kanske förstår vad det är som är så annorlunda...

Jag minns dagen då vi träffades för första gången. Du var så fin och omhändertagande. En riktig gentleman. En sådan uppassning hade jag aldrig tidigare fått erfara. Vi tillbringade natten tillsammans, du kysste mig så ömt och och jag somnade tätt intill dig trots att jag aldrig träffat dig förr. På morgonen, som var en måndag, så såg du till att jag vaknade i tid för att hinna till skolan. Du bjöd mig på frukost och skjutsade mig till bussen. Innan jag lämnade bilen pussade jag dig på munnen och kände hur hjärtat hoppade på ett sätt som jag aldrig känt förr. Innan jag hunnit till skolan så kom första smset ifrån dig. Jag blev glad när jag läste att du hade, precis som jag, haft en underbar natt. Att du redan saknade mig lite och att du ville träffa mig igen. Du bjöd in mig till din lägenhet på söder redan samma kväll. Men jag fegade ur. Jag sa att jag inte kunde komma. Egentligen ville jag inget annat än att spendera varje kommande minut tillsammans med dig, men samtidigt visste jag inte om det var rätt. Är det troligt att denna man kunde vara så mjuk och underbar. Och hans ålder(!), förstod han inte hur otroligt det var att vi trivdes så bra i varandras sällskap trots åldersskillnaden. Kände du dig inte besvärad. Hur som helst hade jag faktiskt ljugit om min ålder. Jag hade ljugit upp min ålder hela 3 år. Skulle du fortfarande vilja träffa mig när du fick veta att jag bara var sexton år? Jag visste inte vad jag skulle göra så jag skickade iväg ett kort sms och frågade om du visste hur gammal jag faktiskt var. Du svarar att du gärna skulle vilja ringa mig, fick du det? Efter några sms fram och tillbaka vågade jag tillslut besvara ditt samtal. Vi pratade en lång stund och du fick mig att inse att något så fint som börjat gro mellan oss inte var värt att kasta bort bara för att normerna säger att du var för gammal för mig. Kvällen efter tog jag pendeln till dig och du skulle hämta mig vid stationen. Jag kommer ihåg vad nervös jag var när jag stod i rulltrappan på väg upp. Men när jag väl såg dig blev jag bara glad och lättad. Det var som om jag träffat någon som jag känt hela livet. Du tog med mig hem och vi pratade, kysstes och så sov vi så skönt ihop. Vi fortsatte att träffas och oftast kunde vi bara ligga i din säng dagarna i ända och bara vara som förtrollade. Vi lämnade inte lägenheten speciellt mycket utan föredrog att hålla oss för oss själva i lägenheten där vi kunde berätta hur mycket vi älskade varandra.

.

Tänk att idag nästan 1 år och 4 månader senare sitter vi här tillsammans med en lägenhet i centrala Sundbyberg. Vi har bil, hus, fina grejer och inte minst väntar vi på det stora beviset på att vi hör ihop. Jag har ditt barn i magen! Ett barn som ligger där inne och myser och ska ge oss nya roller i livet. Vi ska bli föräldrar. Vi ska få en bebis tillsammans. Tänk att det kunde vi inte ana kvällen då vi träffades för första gången förra vintern. Vi har genomlidit så mycket tillsammans som har sammansvetsat oss. Det spelar inte någon roll hur mycket vi bråkar eller hur elaka saker vi säger till varandra. För jävliga vet vi båda hur man är. Vi lyckas alltid hitta tillbaka till varandra tillslut. Och så ska det fortsätta vara. Vi ska ta oss igenom varje motgång vi ställs inför och stå starka tillsammans på slutet. Precis som vi har gjort hittills.

.

När han idag hade tagit stor del av dagen + hela kvällen ledig för att umgås med några vänner brast det för mig. Att han kan låta sig vara helt utan jobb och utan att ta emot alla viktiga jobbsamtal (vilket är ett krav hans bästa vän Fredrik har på honom) när han vill vara med killarna men inte med mig tar mig så hårt. Självklart vill jag unna honom att få lite egentid, vi träffas ju varje dag. Men jag kan inte minnas sist han ägnade en heldag åt mig? I höstas kanske.

.

.

Trots allt hade jag en mysig dag i det soliga vädret med Johanna idag. Vi promenerade på Djurgården och åt mjukglass. Hann även med en runda bland barnkläderna på Lindex, hittade inget att köpa men får fortsätta leta efter bla några små pyjamasar som jag blev tipsad om igår att det skulle vara lättanvändt på liten i början.

Angående filmen; den var riktigt sevärd faktiskt!

Handlade om en 15 årig kille och en 26 årig kvinna som inleder en affär tillsammans. En dag försvinner hon mystiskt och han hör aldrig av henne igen. Förrän nästan 20 år senare då han som juridikstuderande sitter med på ett mål där kvinnan är åtalad.

.

Jag ger filmen 4/5. Både romantisk, sorglig och vacker!

Jag kände mig i vart fall sårad av något dumt han sa i endast välmenande enligt honom. Han förstod såklart att jag blivit "sur" eftersom jag slutade att svara på hans tilltal. Han blir frustrerad och vet inte vad han ska göra. Tystnaden skrämmer honom. Han fortsätter genom att skrika och säger precis det som jag inte klarar av att höra från honom. Det som han vet har stört mig sen vi blev ihop. Jag blir förbannad och vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag tiger istället för att skrika på honom. Jag har aldrig varit en som skriker, jag vet inte vilka ord jag ska använda mig av för att han ska uppfatta vad jag vill säga. Han fortsätter. Jag visar min ilska genom att slå på något för att sen dra mig undan. Han kommer efter. Jag avvisar honom, ber honom lämna mig ifred. Han blir bara mer och mer otålig och börjar ställa frågor gällande min framtida roll som mamma. -Hur ska du kunna ta hand om ett barn? -Vill du lämna mig? -Vill du ha barnet ensam, utan mig? -Vem ska vilja ha dig i framtiden, en ensamstående mamma? Frågor som man varken kan svara bu eller bä på. Han väntar ändå inte på svaret. Jag börjar gråta, gömmer mig under täcket, håller stenhårt i det när han försöker komma in till mig. Han kommer på sig själv med att ha sagt elaka saker och ber om ursäkt. Blir själv ledsen och söker tröst hos mig. Vill vara nära, vill att jag ska förlåta. Men jag är inte nöjd. Han tycker att jag är elak som inte bara kan förlåta. Jag är inte nöjd. Jag vill inte förlåta, jag vet att samma situation kommer att uppstå i morgon och dagen efter det. Tillslut tröttnar jag på att vara en grinunge. Jag tyr mig till honom. Jag vill vara nära. Vi håller om varann tills vi somnar. När vi vaknar igen är allt som vanligt.

.

Han tycker att han har all rätt i världen att ringa till dessa personer och prata in på deras telefonsvarare om hur jag mår eller vad jag behöver eller vad de ska göra för mig. Och visst mig spelar det ingen roll, jag bryr mig faktiskt inte för min egen del. Det är honom jag sen får skämmas över när jag ska prata med dessa människor nästa gång. Det är bara de som tycker att jag har en idiot till man som inte visar total orespekt för mig genom att göra som han själv vill.

Vi kom iaf hem med det som var planerat plus minus några få smågrejer.

*bokhylla plus två korgar

*matbord + stolar

*matchande soffbord

*stekpanna plus kastrull

*glasburkar

och en hel del smått som bestick, galgar och en blomma. Så imorgon återstår att bygga ihop bokhyllan och städa upp i köket + sovrummet, sen bjuds det in för påskmiddag. Får se om det blir något överhuvud taget, vi har inte ens pratat om vilka vi skulle bjuda in. I värsta fall blir det väl bara Sofia som kommer, hon har iaf pratat om att hon kan. Det blir såklart trevligt det med, fast jag tror att det skulle bli roligare för henne speciellt om någon/några fler kunde komma. Hon umgås ju så mycket tillsammans med oss två, och får ständigt agera "det tredje hjulet".

Nej nu ska jag dra med mig min man och krypa till kojs. Tröttheten värker i hela kroppen.