Kim's Blogg

Idag ringde mamma mig precis efter att hantverkaren hade gått hem. Hon sa att hon hade tagit fel pendeltåg och nu stod i Sundbyberg. Jag hörde på henne att hon inte var vidare nykter, men erbjöd henne ändå att komma förbi. Det förstod jag ju var anledningen till att hon ringt. Jag tänkte att nu har jag än en gång brutit mot min egen regel att träffa mamma när hon druckit. Jag får bara så dåligt samvete för att hon mår så dåligt. Hon har inget hopp här i livet. Hon har inga mål och ingen vardag. Allt handlar bara om att överleva dagen och ha någonstans att sova. Det är så tragiskt att människor ska behöva tänka så mycket. För det är när man har mycket tid till att tänka som ångesten kommer. Och när ångesten blir tillräckligt stark känner man sig deprimerad. Det är synd att samhället tyvärr inte har möjlighet att satsa på alla stackars hemlösa och missbrukare. Men det har ju andra saker som är minst lika viktiga för att ge de övriga människorna möjlighet till en vardag.

Mamma med brorsans äldsta dotter.

Men självklart har jag även fått hjälp med att inse allt detta. Den första februari förra året så träffade jag en man. Han var ganska mycket äldre än mig, jag visste inte ens hur gammal. Han var attraktiv på något sätt. Jag gillade hans stil, hans person, hans ansikte och kropp. Jag sa att jag var 19 fast jag i själva verket bara var 16.

Redan första gången vi pratade med varandra märkte jag att han var äkta. Att han brydde sig, han tyckte synd om mig när jag berättade om min situation. Han kände medlidande och ville något som inegn annan velat, att hjälpa mig. När jag pratade med honom så blev jag klokare för varje ord han sa. Han fick mig att förstå. Han fick mig att vilja. När jag inte var med honom längtade jag till hans trygga famn, och hans sätt att få mig att känna lycka. Jag föll för honom. Jag blev förälskad. Vi började träffas var och varannan dag. Jag blev som besatt av honom. Så fort han inte fanns precis bredvid mig skrek mitt hjärta och min kropp efter honom. Jag kunde inte få nog utav honom, vi smsade och ringde varann hela tiden. Jag märkte att denna person älskar mig på riktigt, för precis den jag är.

I början var jag lite generad över hans ålder, och även han tyckte att det var lite jobbigt att berätta för sina vänner att han träffat lilla mig. Han ljög upp mig till dryga 20. Och jag sa till mina nära att han var ett antal år yngre än han verkligen var. När vi gick ut bad han mig att klä mig vuxet och sminka upp mig lite. Vilket jag gärna gjorde. Dels för att jag var rädd att han skulle lämna mig om jag inte såg ut och betedde mig äldre, dels för att jag så gärna ville slippa folks blickar och antaganden om att han var min pappa eller farbror. Efter ett tag släppte det värsta utav åldersfixeringen. Vi slappnade av och jag fick möta hans vänner och han fick möta några av mina. Men bara de jag litade mest på, de som var mogna nog att ta vår relation på rätt sätt. Allt gick bra och de flesta har idag accepterat oss, även våra respektive familjer.